Jag älskar historia! Att läsa om svunna tider och människor som fanns århundraden innan mig. Att få ta del av dåtida platser och personers liv och vardag. Jag älskar känslan av att uppleva historiens vingslag - då tiden plötsligt försvinner och man tycker sig kunna förnimma det förgångna. Det kan hända mig när jag befinner mig i historiska miljöer, men även vissa föremål kan få mig att flyttas bakåt genom seklerna. Det händer när man som arkeolog gräver upp ett föremål ur jorden som legat begravt där ända sedan det nedlades av en annan människa 1000 år tidigare. Jag funderar då på vem den personen var som stod på samma plats som mig för så länge sedan och hur den personen levde. Och jag kan tycka mig ana det forntida landskapet och dess innevånare.

Något som jag tycker är riktigt häftigt är när man upptäcker ett föremål eller en hälsning från en person som man vet rätt mycket om trots att den människan levde långt innan en själv. En sådan höjdpunkt var när jag på ett tidigare arbete plötsligt fick ett förslutet kuvert i händerna. Kuvertet var igensatt med ett rött sigill. Den handskrivna texten på kuvertet berättade att sigillet endast fick brytas om vissa kriterier uppfylldes. Texten var underskriven av självaste kung Gustav III en kall januaridag under 1700-talets andra hälft. Där jag satt vid mitt skrivbord insåg jag att ingen läst eller hållit i pappret inuti kuvertet sedan Gustav III lade ned det knappt 250 år tidigare. Jag såg framför mig hur kungen suttit vid sitt skrivbord på Stockholms slott den kalla januaridagen - hur stearinljusets låga fladdrade och hur bläckpennan raspade mot pappret. Hur kungen vek ihop pappret, stoppade ned det i kuvertet och förslöt det med sitt sigill. Jag hade så gärna velat öppna det kuvertet! Men eftersom att kriterierna fortfarande inte var uppfyllda fick det försvinna tillbaka in i arkivet. Jag var dock väldigt tacksam över att ha fått en direktkontakt med 1700-talet och Gustav III. 

När jag guidade på Bogesunds slott för drygt ett år sedan uppmärksammades jag på en slags hälsning från en som bott i slottet långt innan jag fanns. En av besökarna frågade plötsligt vad klottret på dörrkarmen betydde. Jag hade aldrig tidigare lagt märke till det distinkta blyertsstrecket med den tillhörande texten på den blågrå dörrkarmen. Bredvid strecket står det Herman och nedanför strecket står det d 29 Aug 1899. Det är ögonblick från en svunnen tid som finns kvar hos oss än idag. Herman von Höpken föddes 24 oktober 1881. Han var yngst av tre syskon och växte delvis upp på Bogesunds slott. Det förefaller som om Herman för 115 år sedan blev mätt där mot dörrkarmen när han var 17 år. Av måttet att döma var han lång. Jag undrar vem som hjälpte Herman att rita dit blyertsstrecket? Kan det ha varit hans bror Nils? Jag funderar också över hur slottet såg ut då och hur livet tedde sig för dem som levde där? Under 1800-talets slut fanns Herman här i slottet - i dag ett drygt sekel senare vandrar jag genom slottet; upp och ner för de knarrande trapporna, genom den röda salongen där man ännu kan förnimma cigarrlukten och genom den råkalla källaren. Fast för Herman var detta hemma. För mig är det en av mina arbetsplatser.

Och jag inser vilket privilegium det är för mig att få arbeta med historia, röra mig i historiska miljöer och berätta om dåtiden för andra! Jag älskar mitt jobb!